När jag sitter här sköljer ensamheten över mig likt en våg & utan att kunna göra något så dras jag med ut till havs, ut på öppet hav & är chanslös. Jag kämpar för mitt liv, försöker simma, men strömmarna är för starka. Jag gör allt jag kan för att hålla huvudet över ytan, men ändå sjunker jag. Jag befinner mig i en kamp som är omöjlig att vinna.


Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på, allt som har hänt, allt som kunde ha hänt, allt som borde ha hänt. Jag vet inte längre vem jag är eller vill vara, jag har liksom tappat bort mig själv nånstans längs vägen. Du ramla överbord, men jag står ensam kvar på skeppet. Jag vet inte vad jag ska göra, jag känner mig så vilsen, vilken väg är den rätta? Och vilken bör jag absolut inte gå?!


Jag mår så fruktansvärt dåligt över så jävla många saker att jag inte ens vet vart jag ska börja. En del av mig säger att jag måste glömma allt som har hänt, för annars kommer jag aldrig att kunna leva ett bra liv, men hur i helvete ska jag kunna glömma?! :O En annan del envisas med att jag måste våga möta mitt förflutna, alltså gå tillbaka till allt som har hänt & bearbeta det ordentligt, men kommer jag nånsin att klara av det? Det finns så mycket hemska saker som man inte ens vill höra talas om & som jag skäms för, som fan, men jag kan inte göra nånting ogjort, det som har hänt har hänt, & ingen kan göra något åt det.

Jag önskar så att jag fick en andra chans - på riktigt, utan en jävla massa fejk-varianter! Visst mådde jag SUPERBRA när jag var hög på Anafralin, men det är ett tydligt exempel på fejkad variant, för direkt det gick ur kroppen så föll jag igen & slog mig jävligt hårt! Jag vill hitta den lyckan & känslan UTAN att behöva det med hjälp av mediciner, jag vill hitta den PÅ RIKTIGT! Men kommer jag nånsin att klara det? Är det ens möjligt? Vet jag svaret själv? Vet någon annan?

Allt blir bara ett stort jävla virrvarv & jag känner mig helt jävla vilse i världens största storm mitt ute i ingenstans.

Jag tänker i fel banor, lockas av saker jag borde försöka glömma för alltid. Kommer jag nånsin att bli fri från allt det här? Eller kommer jag alltid att sakna allt det hemska?
Det har varit en bra dag, ändå vill jag göra massa dumma saker, varför? Varför kan jag inte bara njuta av dagen & känna mig stolt för att jag klarat ännu en heldag i stallet? Jag måste försöka vända mina tankar, men hur ska det gå till?

Än så länge så är detta en väldigt bra dag! :D Jag har fått sova bra inatt & vaknade hyfsat utvilad & pigg. Efter frukosten så hämtade jag en kompis & så åkte vi ut till fåren & vallade. Java var superduktig & jag är så stolt & nöjd över min prinsessa! <3


Om en liten stund är det dags att åter igen sätta på sig ytterkläderna & åka till brukshundklubben där jag ska träffa ett par kompisar & träna lydnad! Vi får se hur mycket Java orkar koncentrera sig nu när hon har vallat såpass länge, det blir en utmaning, men hon måste träna på sin uthållighet.

Efter den träningen ska jag hem fort & äta nånting, sen är det dags att åka till hockeyn. Så jag kommer inte att hinna sitta här hemma & må dåligt idag, utan här är det full rulle!

Imorrn väntar jobb i stallet 7-16 & efter det ska jag försöka vila, för nån gång måste jag stanna upp & samla krafter, annars kommer jag aldrig att orka fortsätta.

Jag skar mig igår (igen) efter att jag hade skrivit här, med tanke på all ilska jag kände så blev det ganska djupt & jag insåg snabbt att det var tvungen att sys. :( Så jag kollade upp när bussarna skulle gå & det var typ 20 minuter kvar innan nästa buss gick, så jag satte mig vid datorn igen. Efter bara ett par minuter så blev jag JÄTTETRÖTT, jag höll på att somna & kände mig helt drogad, men jag kom ändå iväg till bussen & värdcentralen.

När jag satt i väntrummet så höll jag på att somna igen, jag var verkligen som jag brukar bara efter en benso-överdos, men utan att ha tagit nån benso. Jag fick komma in på ett rum & lägga mig på britsen, de frågade vad som hade hänt & jag sa bara att jag inte ville prata om det. Jag blev mer & mer borta ju längre tid jag låg där, de frågade gång på gång vad jag hade tagit för nåt, men de trodde inte på mig när jag sa att jag inte hade tagit något alls (fast hade jag vart i deras läge så hade jag inte heller trott på mig). Jag kunde inte röra mig, orkade inte hålla ögonen öppna & kunde knappt prata, så de kunde inte släppa hem mig utan ringde efter ambulans.

I ambulansen fick jag en panikattack, fast det enda som hände var att jag skakade som fan, något annat hade jag inga krafter till.

Inne på akuten fick jag höra att jag var orange, vad nu det betyder, & så tog de massa frågor & gjorde vad de kunde för att få liv i mig. De upptäckte även att jag hade feber. Jag hörde precis allt de sa, men orkade inte svara. Jag blev åter igen anklagad för att ha tagit en överdos, men jag kände mig lugn, tänkte att jag utan tvivel skulle få åka hem bara jag vaknat till eftersom jag visste att jag INTE hade tagit något & därmed skulle proverna vara rena!

Efter all provtagning så blev jag körd till IVA där jag fick ligga under bevakning & vakna till. När jag hade fått tillräckligt med krafter för att kunna röra mig & prata så försökte jag öppna ögonen, men såg ingenting! :O Det var som om jag var blind & jag blev skiträdd & helt plötsligt var nästa panikattack där. Även den gången skakade jag som fan & hyperventilerade & de vågade inte ge mig nåt lugnande eftersom de trodde att jag redan hade kroppen full med sånt. Efter ett tag släppte paniken & jag kunde andas normalt igen. Kort efter det kom även synen tillbaka.
När jag fungerade helt normalt igen så fick jag prata med en sjuksköterska som berättade för mig att de hittat benso i mitt blod & därför undrade hon hur mycket jag hade tagit!!!! :O :O :O WHAT THE FUCK?! Hur fan kunde jag ha benso i blodet när jag inte tagit nånting?! Jag blev helt knäckt, visste inte vad jag skulle tro, hade jag tagit tabletter utan att minnas det? Eller visade proverna fel? Jag började i vilket fall som helst gråta & tänkte att nu fan är det kört, nu blir det LPT & hela karusellen. :'(
Jag kunde inte sluta ifrågasätta mitt minne & till slut kom jag på det - jag hade ju tagit benso kvällen innan & när jag pratade med Em i telefonen så sa hon att det mycket väl kunde vara kvar i blodet, något jag sen försökte förklara för personalen, men de trodde mig inte.

Det tog inte särskilt lång tid innan jag blev körd till Mava där jag skulle spendera natten med hjärtövervakning & extravak. Läkaren kom sent på kvällen & jag bad om att få åka hem, men det var inget alternativ, jag bad då om att slippa extravaket & han gav mig då två val - 1. Stanna frivilligt & hålla mig lugn & därmed slippa extravak. 2. Göra motstånd & blir kvarhållen med tvång & extravak hela natten. Jag valde alternativ 1 & lovade därmed att sköta mig, vilket jag oxå gjorde.
På morgonen fick jag träffa en ny läkare på Mava, men han trodde inte heller på min historia om att jag tagit benso kvällen innan (alltså tisdag kväll) & INTE igår som de var helt övertygade om. I vilket fall som helst så blev jag frikänd från fysiska skador & transporterades till psyk för bedömning där.

När jag hade suttit i väntrummet cirka 1,5 timmar fick jag en liten bunt med papper som jag skulle fylla i innan jag skulle få träffa en läkare. Jag blev helt ställd av frågorna, visste inte alls vad jag skulle svara, hade jag vart ärlig hade jag nog aldrig fått åka därifrån, men jag hatar ju att ljuga, så jag visste varken ut eller in. Så åter igen ringde jag till Em & bad om hjälp (hur fan skulle jag klara mig utan henne?!) & efter att vi hade pratat en stund så kände jag mig säker, jag skulle fylla i det som lät bra, allt för att inte riskera att bli inlåst. Jag måste erkänna att jag nu i efterhand har skitdåligt samvete för att jag ljög så brutalt i papprena, men jag ville som sagt verkligen inte bli inlagd & därför såg jag ingen annan utväg.
Mötet med läkaren blev kort, han tyckte att papprena såg bra ut & så frågade han flera gånger om jag hade några självmordstankar eller självskadetankar & jag förnekade det så mycket jag bara kunde - fast just det var sant, för jag mådde fortfarande bra efter gårdagens självskada. Så jag kom ut i friheten & kunde åka hem till min älskade prinsessa (som min snälla lillebrorsa passade under denna tiden) som blev helt tokig när jag kom in, det är min tös det! :D

Jag har funderat skitmycket på hur en självskada kunde göra mig så jävla drogad & det enda jag har kommit fram till är att det måste ha varit att jag ÄNTLIGEN fick ur mig allting som jag laddat på mig under några veckor. Det har varit extremt jobbigt med den nya diagnosen & de stora mötena, jag har känt mig oerhört pressad & stressad & både ångesten & ilskan har legat nära till hands. Så det måste helt enkelt vara så att när jag skadade mig såpass allvarligt så släppte allt & jag kunde för första gången på flera veckor verkligen slappna av. Men det jag inte får att gå ihop är febern, vart fan kom den ifrån?! :O

Nu är jag som ni säkert förstår hemma & försöker smälta allt som har hänt, det går väl sådär om jag ska vara ärlig...

Jag skiter i det här nu, jag orkar inte kämpa emot, orkar inte ens försöka. Klarade av dagens möte hyfsat bra, bortsett från att jag (åter igen) rusade ut ur rummet & denna gången in på toaletten där jag skar mig. Efter det klarade jag av resten av mötet helt utan tårar.

Har nu varit & vallat med Java, eller ja, det var tänkt att hon skulle valla. Men istället var det mest jag som fick valla fåren eftersom Java var helt jävla väck i skallen & inte fattade nånting alls!!! :@ Jag blev minst sagt vansinnig på henne, flera gånger, ändå fortsatte hon att göra om samma sak, om & om igen.

Jag är så arg att jag kokar, & detta klarar jag inte av, därför är det nu dags att byta ilskan mot lite fysisk smärta.

Jag var duktig på dagens möte, känner mig faktiskt riktigt stolt över mig själv & tro mig när jag säger att det inte är ofta jag känner så! Det tog inte lång stund innan det blev jättejobbigt & jag rusade ut ur rummet, utanför samlade jag ihop mig lite innan jag gick tillbaka in. Vid det laget hade jag passerat "den bra gränsen", jag var alltså så förstörd att jag klarade av att säga precis det jag ville! Så jag lät allt rinna ur mig, att jag åter igen skadar mig, att jag tycker att livet känns meningslöst, att jag har mycket självmordstankar, att jag hatar min nya diagnos & jag berättade t.o.m. om det som hände på psyk i lördags. De trodde inte att det var sant, att personalen kunde säga något sånt till mig, så min samtalskontakt bad om tillåtelse att få ringa till avdelningschefen & ta upp detta & visst, det får hon gärna göra, men egentligen spelar det ingen roll, för jag tänker inte sätta min fot på den avdelningen igen!!! ALDRIG NÅNSIN!!!
Detta innebär ju automatiskt att jag aldrig kan göra saker som jag riskerar att bli inlagd för, så alla överdoser kommer hädan efter att göras i tysthet, jag kommer inte ens att skriva dem här i bloggen, för jag kan inte riskera att nån ringer 112...När det kommer till självskadorna så måste jag hålla dem på en "hanterbar" nivå, får inte söka hjälp för dem alltför ofta, för då skickas jag till psyk, men nån gång då & då borde funka.
Jag vill inte behöva göra såhär, men anser inte att jag har något val, för som sagt, aldrig mer tillbaka till psyk! Skulle jag mot all förmodan hamna där ändå (det är ju inte alltid man kan styra över allting) så vet jag vilka personer jag ALDRIG kommer att prata med, eller ens titta på, de ska aldrig få chansen att såra mig så djupt igen.

Imorrn väntar nästa stora möte, det är med socialpsykiatrin, min samtalskontakt & min läkare. Åter igen ställs det massa krav på mig som jag inte kan uppfylla & i nuläget vet jag inte hur jag ska hantera det. Det blir väl som idag, att jag gråter mig igenom hela mötet, & hoppas på att de verkligen förstår hur jobbigt jag tycker att det är.
Mest nervös är jag över att träffa läkaren, jag vet inte varför, men jag får världens ångest bara jag tänker på det! Som nu, just nu vill jag inget hellre än att skada mig, i hopp om att känna lite kontroll & dämpa ångesten. Men istället för det så ska jag nu ta 2 Stesolid & hoppas att de kan lugna ner mig.

Det där är anledningen till att jag borde susa runt av glädje! Efter många "jag-vill-ha-en-bil-nu-när-jag-fyller-25" så fick jag det! :D Jag & min lillebrorsa delar iofs på den, men fatta, jag har en egen bil & kan åka precis vart jag vill, när jag vill!

Åter igen kan jag inte sova trots att jag borde göra det. Skar mig lite förut & efter det fick jag massa krafter till att rensa undan massa skit på bordet här i sov-/vardagsrummet, köksbordet & skrivbordet, så jag känner nästan inte igen mig här hemma. Någon dag under veckan tänkte jag ta ett varv med dammsugaren & skurhinken oxå, men har inte bestämt vilken dag det blir. All denna städning kommer efter att jag har varit hemma hos Em & sett hennes mycket städade lägenhet & då kände jag att så vill jag oxå ha det! Därför har jag nu äntligen fått motivation till att städa!

I samband med att jag tog min kvällsmediciner så tog jag även 2 extra Anafralin-tabletter så nu hoppas jag på att vakna pigg & utvilad imorrn, att jag får den där underbara kicken & känner mig glad & oövervinnerlig, för även om jag vet att det bara är fejk så är det jävligt skönt att få må så ibland.

Jag har mycket att vara glad över idag, väldigt mycket, jag borde studsa av glädje, men nej, jag känner ingenting sånt. Istället längtar jag bara efter en överdos, att bara få slippa må såhär, men ärligt talat så är jag hellre hög på Anafralin än drogad av Benso...

Jag borde vara glad, tävlingen gick bra, jag borde vara nöjd, men nej, jag känner bara ilska, sorg, saknad, hat & hopplöshet. :'( Jag vill gråta, men det finns inga tårar, Jag vill sova, men är inte tillräckligt trött. Jag vill skada, & ser ingen mening med att låta bli...

Hemma från hockeyn nu, & försöker känna efter hur jag mår. :S Jag känner mig konstig, som om det inte är jag själv som bestämmer längre, utan att det är nån annan som styr mig & jag kan bara åka med. Kan inte sluta tänka på det jag fick höra förut, den "nya" stämpeln som jag kommer att få dras med hela livet, & de otrevliga människorna, fy fan. Jag blir så arg när jag tänker på det & samtidigt blir jag så otroligt ledsen för allt känns så jävla hopplöst! :'( "En gång sjuk, alltid sjuk." De orden är satta på repeat inne i huvudet & tårarna bara bränner bakom ögonlocken. Jag kommer aldrig att få ett "friskt" liv, jag kommer alltid att vara stämplad som sjuk, så varför försöker jag inbilla mig nånting annat? Varför stå emot impulser att skada mig när jag ändå aldrig kommer att bli fri från det?

Jag är så ledsen, jag vet att jag sviker många runt omkring mig genom att skada mig, men vet ni en sak, ni har aldrig levt mitt liv, så ni vet inte hur det är & vad som krävs för att hålla huvudet över vattenytan, men jag vet.

Tänk att jag idag fyller 25 år, helt sinnessjukt, jag känner mig fortfarande som 16, eller max 18... :O Det måste ha blivit något stort fel nånstans, för detta kan inte stämma!

Dagen är fullbokad, ska besöka en vän som ligger inlagd på psyk & efter det ska jag hem till morsan & ikväll blir det hockey. Java kommer att få spendera dagen hos en kompis då jag helt enkelt inte hinner med henne. :/
Angående besöket på psyk så kan det bli jobbigt, många känslor kommer säkert att väckas till liv när jag går in genom dörrarna, det är ju samma avdelning som jag har legat inne på, så helt känslolöst lär det inte bli. Så det blir helt klart en utmaning, men jag ska klara det!

Nu sitter jag åter igen här i Karlstad, har lämnat Eskilstuna & Em för att återgå till det vanliga livet igen, känns ju sådär kan jag säga. :/ En del av mig vill bara tillbaka, men en annan del tycker att det är skönt att vara hemma i "tryggheten" igen, även om jag ärligt talat var mer trygg hos Em än vad jag är här hemma...! Men det är väl alltid så, ens hem är något speciellt, även om det är svårt att förklara hur, men ni fattar säkert.

Börjar bli trött, det tar verkligen på krafterna att vara ute & åka bland massa folk, så det är väl dags att besöka sängen. :)

Nu är det inte många timmar kvar innan jag & Java sätter oss på tåget som ska ta oss hem till Karlstad igen. Det är med högst blandade känslor som jag gör det, en del av mig vill verkligen inte åka & en del tycker att det ska bli skönt, tänk, alltid dessa delar. Jag kommer att sakna Em nåt så otroligt!!! Och bara vetenskapen om att hemma väntar en tom (& skitig) lägenhet, gör att jag vill stanna här ännu mer! Det kommer att bli så tyst & tomt utan min bästa vän, nja, bortsett från Java då. ;)