Ångesten är just nu ett faktum & så har det varit ett par timmar. :( Jag skulle behöva benso, men rolig som jag är så har jag ju redan packat ner dem i NÅN kartong, så jag kan glömma att hitta dem innan vi flyttar...Anledningen till att jag har ångest är för att min lillebrorsa tappade sin mobil i backen & fick sprickor i displayen. Varför får JAG ångest över en sån sak?! :S Jag höll på att bryta ihop & jag känner fortfarande att tårarna inte är långt borta.
Jag förstår mig inte på mig själv, jag vet inte varför jag reagerar så förbannat starkt på vissa saker. Vad är felet?! Detta är liksom inte första gången nåt sånt här händer...

Om en timme är det dags för dagens andra långpromenad, & även om jag egentligen är trött så ska det bli skönt att komma ut i skogen igen tillsammans med några andra hundägare & se hundarna springa fritt & leka, för det gott folk är verkligen terapi för mig!
På tal om promenader & träning, imorse vägde jag mig igen & jag har INTE gått ner med hjälp av pillerna som skulle få mig mindre hungrig & piggare. Pillerna har inte hjälpt ett dugg mot nånting, utan allt har varit precis som vanligt, så jag ska testa att höja dosen med start imorrn & hoppas att det ska göra nån skillnad.

Nej, om man skulle ta & fixa lite mat, behöver ju trots allt äta för att orka med den långa promenaden som väntar.

De senaste dagarnas tystnad beror på att jag inte har haft nåt att säga, ingenting händer eftersom jag inte orkar göra nåt. :( Jag känner mig ständigt trött & sliten, stackars Java får inte gå långa promenader varje dag, men hon överlever, det vet jag. Lördag & söndag tävlade vi iofs, dessutom med bra resultat (duktig hund!), men efter tävlingen i söndags så tog alla krafter slut. :( Idag har vi iaf gått en lite längre promenad i skogen & hon sprang lös, så hon har ju fått röra lite på sig iaf. Vi har även tränat ett par korta pass inomhus, så hon dör ju inte här hemma, men jag får ändå dåligt samvete. :(

Om man bortser från Java så ja...Jag känner mig tom. Det finns så mycket saker jag skulle behöva göra, men har som sagt inga krafter. Lägenheten behöver städas, men får ta det nån dag när jag orkar, prioriterar andra saker just nu.

Jag mår inte dåligt, men inte bra heller, jag känner mig mer nollställd, orkar inte känna, orkar inte tänka, utan jag orkar bara vara. :S Det är som om jag har kommit in i en grå zoon & hittar inte vägen ut. Kommer jag att vara kvar här länge eller hittar jag snart utvägen?

Jag väntar & håller tummarna för att KBAB ska höra av sig & säga att jag fått lägenheten jag så gärna vill ha! Skulle bli sjukt glad om jag får den, & jag tror att det skulle kunna ge mig mer krafter.

Imorrn är det förändrings-dags, jag ska klippa av mitt långa blonda hår! :O Jag ska bli riktigt korthårig & ärligt talat så känner jag mig redan nervös inför det! Jag är rädd att jag ska ångra mig, men försöker intala mig själv att håret växer ju ut, även om det tar lång tid. Varför ska jag då klippa av det? Jo, för att jag behöver en förändring i hopp om att få lite nya krafter. Jag har gjort såhär några gånger förut & då har det känts riktigt bra, så jag hoppas att det ska bli samma sak även denna gång.

På torsdag åker jag, Java & morsan till Tidaholm där jag & bruden ska tävla agility! :D Första agilitytävlingen för oss så det ska bli spännande att se hur det går. Jag ser fram emot tävlingen, kul att äntligen komma igång med agilityn på allvar!

Helgen blir nog lugn, förhoppningsvis blir jag av med Java ett par dagar, men det är inte helt klart än. Så inga andra planer alls, utan jag ska ta dagen som den kommer.

Jag åkte aldrig iväg på dagens möte på psyk, jag ringde & avbokade tiden, sa att jag var sjuk, men så är det inte. Jag skulle eventuellt ha åkt till djursjukhuset med en häst från ridskolan & därför avbokade jag mötet då jag ville ställa upp för ridskolan, men sen blev det ändrat & då var det liksom redan för sent att åka på mötet (som jag redan hade avbokat). Jag ångrar mig nu, men det är bara mitt eget fel, så jag får helt enkelt skylla mig själv.

Hur mår jag då? Jo, sådär, jag känner mig sviken av de som borde bry sig, de man borde kalla sina vänner. Jag avskyr den här känslan, men det är inte konstigt att jag känner så, det skulle de flesta ha gjort i min sits. Jag vet bara inte hur jag ska gå vidare, ska jag låtsas som att jag inte bryr mig eller ska jag visa dem hur mycket detta faktiskt sårade mig?

Vänskap är helt klart för avancerat för mig. Hur jag än vrider & vänder på saker så blir allting fel, svek hit & dit, lögner, skitsnack osv, det tar liksom aldrig slut. Jag skulle bara vilja ha bra & fungerande vännerrelationer, men det kanske är för mycket begärt?
Jag har ändå lärt mig att klara mig ensam & det var ingen lätt väg att gå, men jag har inte haft något val. Kanske borde jag fortsätta min väg framåt, helt ensam, kanske är det det allra bästa. Men ärligt talat så VILL jag inte ha det så, jag vill ha vänner runt omkring mig som man kan ha roligt tillsammans med, som får en skratta, som får en att känna sig värdefull. Ni vet inte hur det är att inte ha någon alls, hur ensam man känner sig. Alla säger att de finns där & att de bryr sig, men hur många menar det egentligen? Jag är trött på all falskhet & enda sättet att försöka skydda sig själv mot all skit är att hålla sig för sig själv, aldrig förvänta sig nånting & aldrig lita på någon annan. Men ärligt, hur roligt blir livet då? För stunden kan det vara skönt att vara ensam, men i längden är det allt annat än just roligt, den påtvingade ensamheten är hemsk. Nån som inte själv varit där vet vad det innebär, men jag vet.

Jag saknar att inte vara inlagd, jag saknar dramatiken jag har skapat, jag saknar att inte behöva tänka på något eller ta nåt ansvar, fan vad jag saknar det. Ändå är jag otroligt glad över att jag inte är inlagd, inte tvingas leva efter andras regler, utan kunna göra vad jag vill, när jag vill. Alltid dessa motsatser. Jag hatar det.
Varför kan jag aldrig vara nöjd med hur det är? När jag är inlagd vill jag bara bli fri & när jag är fri så vill jag bara vara inlagd. :( Jag är trött på att aldrig vara nöjd. Hur kan jag ens längta tillbaka till avdelningen? Hur är det möjligt?! :O

Imorrn har jag möte med min samtalskontakt på psyk, ett möte jag skulle ha behövt i måndags då jag nästan var i upplösningstillstånd! Nu känns det inte som om jag behöver det, men jag tänker ändå åka dit. Jag måste bli bättre på att våga prata om saker när jag är där, istället för att mest sitta & svara på hennes frågor.

Idag har jag inte haft några krafter alls, vid halv två var jag tvungen att gå & lägga mig för att jag var så himla trött, & då somnade jag såklart & sov ett par timmar. Nog för att jag behövde sova de där timmarna, men frågan är nu om jag kommer att kunna somna ikväll...

Jag vill flytta, bara packa mina saker & dra. Jag hatar verkligen min granne & vill bara slippa henne. Sen vill jag, tro det eller ej, ha en förändring. När jag väl flyttar så kommer jag säkert tycka att det är skitjobbigt, på alla sätt & vis, för så brukar det vara, jag längtar efter nåt men när det väl händer så önskar jag att allt bara var som det brukar. Ännu en sak med mig själv som jag blir vansinnig på!

Idag började jag med de efterlängtade pillrena, men än så länge har jag inte märkt någon skillnad, men jag har läst att det kan ta några dagar innan man får full effekt. Jag bara hoppas på att de ska fungera, för jag behöver effekten!

Har haft fullt upp idag, lydnadsträning, agilityträning, bad (för Javas del) x 2 + 2,5 timmars långpromenad i skogen. Så jag är egentligen rätt så trött & sliten, men finner ingen ro till att kunna sova, har på tok för mycket tankar i huvudet som snurrar runt.

Såg precis på filmen "For the love of Nancy" & jag älskar den, & ja, jag känner igen mig ganska mycket i den, tyvärr, men det är kanske därför jag gillar den så mycket...Innerst inne vet jag att jag gör fel iom att ta de där pillrena, men jag kan inte hindra mig själv, för den starkare delen av mig säger åt mig att ta dem, & jag lyssnar snällt på den. Jag vet inte vart det kommer att leda, men det är sånt som märks med tiden.

På tal om piller så är jag jävligt trött på biverkningarna från Lamotrigin'en, för under skogspromenaden så domnade hela kroppen bort flera gånger & jag höll på att falla ihop! Inte alls kul när man är ute & går, så jag funderar allvarligt på att ta bort den helt & se om de biverkningarna försvinner eller inte. Sen jag halverade dosen för nån vecka sen så försvann skakningarna, så jag har nu fått det bevisat för mig att det faktiskt var den medicinen som orsakade dem. Jag hoppas att även bortdomningarna ska försvinna när jag provar att plocka bort den helt.

Jag tror att min tid med Omeprazol är inne på sina sista dagar, på torsdag ska jag hämta ut en ny apodos & jag är nästan helt säker på att den medicinen då är borttagen. Så jag får se hur jag klarar mig utan den, om magkatarren blir värre eller om det inte blir någon skillnad alls. Jag hoppas att det ska gå bra ändå, för jag vill inte behöva gå på massa tabletter i onödan & jag vill verkligen inte behöva åka in till akuten för att få ett nytt recept.

Nej, tröttheten börjar komma mer & mer, så det är väl lika bra att stänga ner för kvällen & försöka sova.

Jag känner mig förvirrad. Dagen har varit bra, men nu när jag slappnar av så kommer allt det hemska & anfaller, precis som det brukar göra. :( Jag skulle vilja bryta ihop, för jag orkar snart inte längre, allt bara tar massa krafter från mig som jag inte har. Jag försöker hålla huvudet över vattenytan, jag simmar för allt vad jag är värd, men ändå sjunker jag. Kommer jag att klara det här eller kommer det att sluta katastrofalt? Jag är så jävla osäker på allting, vet inte vad som är bra & vad som är dåligt, jag chansar hej vilt & tror inte att det är så bra. :( Kanske borde jag dra upp dosen Lamotrigin igen, kanske klarar jag mig inte på den låga dosen? Är det därför jag faller, eller har det med någonting annat att göra?

Det känns verkligen som om allting blir fel, så jag går & lägger mig nu, kommer inte fram till nåt vettigt ändå...!

Japp, idag fick jag ett sms om att min piller har kommit! :D Så jag hämtade ut dem nästan direkt & nu längtar jag bara tills imorrn när jag ska testa dem för första gången. Jag har hört att man kan bli yr av dem & få huvudvärk så därför tog jag ingen idag eftersom jag har freestyleträning ikväll & då vill jag kunna fungera normalt. ;) Men imorrn, då jäklar börjar (förhoppningsvis) ett nytt liv!
Det står på förpackningen att man inte bör ta dem om man lider av psykiska besvär eller tar andra mediciner, men jag tänker prova ändå, jag måste det, för tänk om de funkar så bra som det sägs, då kommer jag ju att må så sjukt mycket bättre! Skulle jag istället börja må väldigt dåligt så är det ju bara att sluta med dem, visst vore det tråkigt, men då har jag iaf försökt.

Mår helt okej idag, ganska trött, men mår inte dåligt så man får väl vara glad för det. ;) Ser fram emot dagens träning & det är ju väldigt positivt, sen är det bara att hoppas på att Java tänker vara glad & vild, istället för låg & osäker, det vore så himla skönt att få tillbaka min vanliga hund istället för att dras med en skendräktig Java. :P

Tänker en jävla massa, men vet inte om jag kommer fram till nåt vettigt. :/ Mina tankar spårar liksom ur emellanåt & jag kommer på mig själv med att tänka på förbjudna saker. Jag får inte börja tänka på rakblad & överdoser igen, för då dröjer det inte länge förrens jag är tillbaka i den skiten & det får inte ske. Jag har skurit mig själv för sista gången, 14 Februari, alla hjärtans dag, är datumet som alltid ska stå kvar. Jag vet att det kommer att komma stunder som är skitjobbiga, men jag måste klara dem, jag får inte vika mig, får inte ge upp, utan jag måste klara det här, till varje pris.

Om min känslighet för förändringar har med min AS att göra så ja...då vet jag inte hur jag ska gå vidare. :/ För AS kommer ju ALLTID att finnas kvar, det är ingenting man på något sätt kan få bort, men kanske kan man lära sig att hantera det bättre? Jag tycker bara att det är så himla löjligt att jag är såhär överkänslig mot förändringar, med tanke på att minsta lilla förändring får hela min värld att snurra runt.

Just nu är det inte bara förändringar som är jobbiga, utan nästan allt känns motsträvigt. :( Jag får kämpa för att hålla uppe en falsk fasad för att folk inte ska börja oroa sig. Jag vill egentligen inte vara falsk, men jag orkar inte med att vara ärlig, jag känner mig för svag för det.

Jag känner mig helt utpumpad & undrar om jag nånsin kommer att få nya krafter. Det känns som om jag skulle behöva sova i flera veckor, men det funkar ju inte riktigt så när man har en hund att tänka på, vilket är tur att jag har, för skulle jag gå tillbaka till att sova större delen av dygnet så kommer jag bara att må ännu sämre, det vet jag så väl, & därför är jag ändå glad över att jag har Java, för hon hjälper mig att hålla huvudet över vattenytan hela tiden, utan henne skulle jag sjunka totalt.

Imorrn har jag 2 saker jag ska göra, på förmiddagen/dagen ska jag gå en långpromenad med morsan & på kvällen blir det freestyleträning till musik. Båda grejerna är saker jag tycker om, eller rättare sagt, saker jag älskar, men ändå tar det emot vid bara tanken. :/ Jag är helt enkelt så trött att jag inte orkar med nånting & bara tanken på att jag ska göra nånting mer får mig att känna mig ännu tröttare.

Nu har jag snart snurrat in i mig totalt i orden, får inte ur mig nåt vettigt så jag avslutar här & nu.

Jag känner mig så grymt stressad inombords & jag vet inte riktigt varför. För varför skulle jag må såhär dåligt bara för att jag är hundvakt? Det är den enda anledningen jag kan komma på, för jag mådde lika dåligt efter att vi skaffade katten, men det släppte efter några dagar. Jag ska ju bara ha hundarna tills imorrn på förmiddagen, men varför påverkar det mig så himla negativt?

Jag är glad över att jag inte fick köpa den där lundehundsvalpen, för jag tror att alla hade rätt, jag är inte redo för det, jag klarar inte av den stressen, det märker jag så väl nu. Minsta lilla förändring det blir i min vardag så kastas måendet om fullständigt & jag mår inte alls bra. :( Hur länge kommer det att fortsätta vara såhär? Jag vill kunna vara hundvakt utan att må skit, jag vill kunna boka upp saker utan att må dåligt över det, jag vill bara få ett "normalt" liv & ett bra mående, är det för mycket begärt?

Jag är osäker, vet inte riktigt hur jag ska hantera det jag känner just nu, den här stressen, tårarna som bränner bakom ögonlocken & ångesten som sakta smyger sig på. Tröttheten slår till med full styrka, men rädslan för vad som väntar när jag lägger får mig att dra ut på det hela.

Jag vill bara känna mig säker, bara vara trygg, inte må som jag gör nu. Varför är jag så himla känslig för förändringar? Varför klarar jag inte ens av att vara hundvakt utan att det ska få mig att må dåligt? Seriöst, det är löjligt, är det nånting jag verkligen klarar av så är det hundar, så varför mår jag så fruktansvärt dåligt nu?

Jag förstår mig inte på mig själv, kan man inte bara få en semester?

Dagens möte på psyk blev en katastrof. Jag berättade att jag har köpt bantningspiller & då blev det en jävla disskution om det, sen kläcker min samtalskont ur sig "Ja, jag ser att du har gått upp, men nu är du normalviktig"! :O Att få veta att även andra ser min viktuppgång får mig att falla så jävla mycket, jag minns knappt någonting annat från samtalet, för jag fastnade liksom i det där med vikten...Så jag hoppas verkligen att pillrena kommer redan den här veckan så att jag kan köra igång! Jag måste ner i vikt, får inte bli fet, aldrig nånsin.

I övrigt så har jag känt mig trött hela dagen, sliten liksom. :( Java har bara fått simma, ingen annan träning, men jag funderar på att gå ut & köra lite lydnad i trädgården med henne, men risken finns ju att jag tappar humöret eftersom jag redan nu är trött, & JAG FÅR INTE TAPPA HUMÖRET VID TRÄNING!!! Jag håller ju på att bygga upp träningen på nytt, att det alltid ska vara roligt, oavsett hur det går & idag känner jag att jag inte kan lita på mig själv tillräckligt mycket, & nej, jag vågar inte chansa för jag vet hur mycket det kan förstöra. Så jag får helt enkelt hoppas på att jag blir på bättre humör nu under kvällen, eller så får det inte bli någon träning idag.

Jga känner hur allting blir ostadigt & att jag sjunker, det får inte vara sant, inte ner till botten än en gång! Jag måste hålla huvudet över vattenytan, tänka positivt & hålla fast vid allt det bra jag har i livet. Jag håller på att genomföra en grej som kan få mig att falla, eller oxå kommer allt att kännas bättre, så det blir verkligen antingen eller. Jag fick en implus att genomföra det & nu är det för sent att backa ur, så jag får snällt fullfölja detta & se vart det leder, jag hoppas att det ska bli bra...

Tävlingen gick inte alls bra, vet inte varför Java är så konstig när det kommer till seriös träning & tävling. :( Måste verkligen jobba skitmycket på GLÄDJE för att få igång henne, har cirka 10 dagar på mig innan nästa tävling...

Igår på vägen hem från tävlingen så fick jag tanken att köra av vägen för att se om jag skulle dö eller inte. :S Jag fick verkligen kämpa emot den starka impulsen som kom från ingenstans! Tack vare att jag hade Java med mig så genomförde jag det aldrig, för jag ville ju inte skada henne, eller bilen, utan bara mig själv. Kom hem helskinnad, inte en enda skråma på nån av oss & det är jag glad över! Jävla impulser, försvinn för alltid!

Idag känns allt mycket bättre, kanske beror det på vädret? Jag & Java har tränat massor & mer ska det bli, ikväll kör vi dagens andra agilitypass. Jag måste ju jobba upp Java's uthållighet & det tänker jag göra genom att köra saker hon ÄLSKAR & agility står på den listan. ;) Så det är bara att tuta & köra! :D

Jag trycker undan allt det jobbiga som bubblar på insidan, för idag ska jag försöka må bra hela dagen!

Efter att ha läst en hel del på fass.se så har jag kommit fram till att mina "kroppsliga problem" måste bero på Lamotrigin, för de andra har inte samma biverkningar som den har, därför har jag bestämt mig för att så snart som möjligt ta bort den helt. Läste oxå att man inte behöver sätta ut den långsamt utan man kan ta bort den helt direkt om man vill. Jag har bestämt mig för att bara ta 100 mg/dag fram tills dess att min Omeprazol försvinner, då tar jag även bort de sista 100 mg. Så om ett par veckor så går jag ENDAST PÅ 2 OLIKA MEDICINER!!! :D Jag längtar, faktiskt, jag vet inte om jag kommer att klara mig bättre utan, men jag måste prova, annars får jag ju aldrig veta. Jag längtar tills jag har kommit såpass långt att jag kan leva ett bra liv & må bra helt utan mediciner, men där är jag inte än på långa vägar, så Anafralin & Olanzapin (Zyprexa) kommer jag att låta vara som de är. Skulle jag börja känna mig deprimerad igen så är det ju bara att börja med Lamotrigin igen, men då har jag iaf försökt ta bort den, vill ju gärna inte ta fler piller än nödvändigt.

Jag kan inte sluta att irritera mig på läkaren som var på avdelningen där jag låg inne nu senast, han ser till att jag bara får ha tabletter för 1 vecka i taget hemma, & det kan jag förstå. Men det jag inte alls förstår är varför han i samma veva skrev ut massa Stesolid till mig! Det ENDA jag nånsin har ÖVERDOSERAT är BENSO & som många vet är Stesolid just det - BENSO! Så varför sätta stopp för en sak & samtidigt bädda för en annan? Nån som vet varför? För jag har då ingen aning...
Så skulle jag bestämma mig för att ta en ny överdos så är det inga problem alls, bara att hämta ut knarket på närmsta apoteket & sen hälla i sig skiten.

Jag har inte vågat ringa till mitt boendestöd för att säga upp kontakten än, måste verkligen ta tag i det på onsdag när det är "vanlig" vardag igen, för annars kommer de på torsdag igen. I vilket fall som helst så måste jag träffa dem på torsdag eftersom de har mina mediciner för nästa vecka.
En sak jag VERKLIGEN ska ta upp med min läkare är att jag ska få ha mina mediciner själv, & inte i Apodos-påsar utan i förpackningar! Jag ska visa att jag numera kan hantera mina intox-tankar, eftersom jag får träna på det varje dag med tanke på att jag som sagt har tillgång till benso hela tiden. Snart kommer jag även att ha massa Lamotrigin-tabletter sparade, men nej, jag har inga tankar på att överdosera dem, vågar inte det. Nej, de enda tabletterna jag överdoserar är benso & så ska det fortsätta att vara, eller ja, inga fler överdoser alls, aldrig nånsin.

Jag vill så gärna bort från mitt gamla liv, samtidigt som jag längtar tillbaka till det. Jag HATAR att känna dessa motsatser hela tiden, men får väl snällt acceptera att det är så nu. Så här har jag verkligen nåt att jobba med, som om jag inte redan hade det...Det är fan fullt på mitt "att-bearbeta-&-jobba-med"-schema. Kanske är på tiden att börja beta av saker istället för att bara fylla på, eller har jag redan börjat med det, utan att veta om det?

Om en halvtimme börjar Alcatraz & efter det blir det sängen så att jag kommer upp tidigt imorrn & kan förbereda mig inför resan till Linköping där jag & Java ska tävla freestyle! :D

Ensamheten får mina tankar att gå till det förbjudna, jag saknar så otroligt mycket dåliga saker att det är helt sjukt! Kommer jag nånsin att känna mig hel utan rakblad & intoxer? Hade det inte varit för att jag ska upp tidigt imorrn & köra långt så hade jag nog tagit en överdos nu, men som sagt, med morgondagens planer så går inte det & tur är väl det. Jag är rädd för mig själv när det blir såhär, för jag vet vad jag är kapabel till & jag vet så väl hur bra jag är på att lura mig själv att hela tiden töja gränserna. Och jag vill ju inte dö, eller hur? Så för att vara så säker som möjligt på att överleva så måste jag hålla mig borta från allt sånt där som medför risk att dö, så inga rakblad eller intoxer, hur gärna jag än känner att jag vill.

Imorrn är det dags för freestyletävling igen & jag borde längta, borde vara taggad till tusen, men jag är nog så långt ifrån det man kan komma. :( Så jag får helt enkelt sätta mig & kolla på massa freestylefilmer på youtube & hoppas att min tävlingslust kommer tillbaka!

Jag känner mig pigg & taggad inför dagen, ser verkligen fram emot dagens freestyleträning, ska bli galet roligt att få köra igenom programmet till musik inför en domare & sen få massa tips inför tävlingen på tisdag! :D Igår kväll tränade jag ett kort pass med damen & då var hon riktigt duktig, några gånger blev hon lite låg, men kunde ändå släppa det. Så det kändes riktigt lovande, mer sånt! <3

Nej, om man skulle ta & byta om & ta en cykeltur med bruden, känner egentligen inte för det, men hon behöver nog det, eller? Hon måste ju gå ner 1,5 kg plus att jag vill få bort hennes skendräktighet, jag vill liksom ha tillbaka min galna glada hund! Så det är bara att lägga sin lata del åt sidan & ta fram sport-delen! ;)